The Trasa story

TRASA

berättelsen från ett liv i rampljuset

krönikörer: diverse trasor, notabelt Stora Feta Paddan, Little Darling och Evil

uppdaterad 8/5 2009

Förord

Vårt mål är att vi en dag likt Fantomen skall ha en krönika som sträcker sig ända tillbaka till 1600-talet, då våra anfäder spolades i iland och togs om hand av en vänligt sinnad pygméstam vars beskyddare vi sedan dess varit. Lyckas vi inte uppnå detta, är det sekundära målet att denna text för eftervärlden skall bevisa att vi faktiskt en gång existerat, och att vi inte var helt värdelösa – att faktiskt personer raggade på oss efter gigen. Och under.

Genesis

Augusti 1997

Det var en gång ett frö till något stort som letade efter någonstans att slå rot. Fröet hette: The Lion Sleeps Tonight – i folkmun kallat In The Jungle – och det bars av Stefan Benjaminsson och Anders Juhlin till Anders Nordberg och Råbert Sandén samt alla efter dem kommande trasor. Tidpunkten var klockan körtid en afton i sena augusti och året var 1997.

”Jomen Tevje är på”, säger Stefan på väg ut från en körrepetition. ”Han är alltid på, en av de gladare laxarna.”
”Då är vi tre, det vore lättare med fyra”, säger Anders. ”Vad tror du om den skäggige killen där borta? Han stod ju bland er tenorer. Du, kanske kan han sjunga?”
”Hej, jag heter Stefan”, säger Stefan till den skäggige gossen som sliter med låset på sin cykel.
”Råbert Sandén, skåning!”
”Vill du sjunga kastratsång med oss på spexsittningen på lördag?”
”Pojkar, ni har hittat er man!” säger Råbert, spänner skinkorna och skiner upp vid sin snart stulna cykel.

Där hade alltså fröet funnit jord och ljus och värme och växte med tiden till legenden TRASA. Men där är vi inte ännu, för de fyra glada gossarna Stefan, Anders, Tevje och Råberts gemensamma namn lät vänta på sig tills nästa uppdrag vankades: lunchteater. Detta var någon månad efter spexsittningen, vilken naturligtvis varit en dundrande succé, och vid det här laget var Råbert inlurad i spexet och syltade och saftade där lika mycket som de något äldre rävarna han sjöng med, och det var just spexet som skulle stå för underhållningen på denna lunchteater: fem minuters bröl framför snåla stadsbor som tittat in för att Högskolan bjöd på lunch och firade…. ja, man visste aldrig vad Högskolan tänkte fira. 20 år gissade många på. Ungefär följande dialog utspelades:

”Gossar, jag har ett artistnamn: SARA! Tänk er det i lysande bokstäver! S som i Stefan, A som i Anders, R som i Råbert och A som i Anders!”
”Men Råbban”, säger Tevje. ” SARA, är inte det, nja, aningens fel. Vi är ju en mansgrupp.”
”Jag är tveksam”, säger Stefan.
”Låter snett”, säger Anders.

Det går en månad halvt om halvt under namnet SARA när ett betalt – minsann! – gig dyker upp. När Trasorna som bäst svidar om till vita skjortor och glimrande flugor dallrar Råbert till och blicken påvisar att han kommit till insikt. Han sluter ringmuskeln, ställer sig rak som en tennsoldat, slår ut med armarna som om han ville famna hela världen, glöder av värme från sitt skånska hjärta och utbrister:

”Vi kastar om bokstäverna: TRASA!”"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!”

Därmed var namnet valt, för det var sig att Anders gitarr var döpt i namnet Tjohoo! Stöpt i en form av ungdomlig kåthet och toner skulle TRASA för eviga tider, åtminstone fram till dags dato, underhålla världen, och det med den äran!

Exodus

Hösten 1997-våren 1999

Ni ville gå ännu djupare in i grundandet? Låt oss. Liksom bara för att njuta av det. Inför en sittning med ATLAS2, Skövdespexet, repade Anders, Stefan och Tevje in temat ur filmen Tres Amigos. Det lät det! Och de ville nu bjuda på mer! På tre man var det lite vanskligt, men försynen bjöd att en ny tenor tittat in i Högskolade Röster, högskolekören i Skövde, och herr Råbert Sandén haffades med lock och inget pock; och på fyra man framförde gossarna en bejublad – koreograferad! – version av The Lion Sleeps Tonight!

Under ett rep inför nästa spexsittning fastnade de för Under the Boardwalk vilken de försvenskade till ”På Trottoaren – aren!” Och med denna låt om Elvis död hade de så pass med låtar i bagaget att de var fulla av självförtroende i allt de tog sig för. När spexet skulle uppträda på Högskolans 20-års jubileum erbjöd sig grabbarna oblygt att ta en ton för allas bästa. Denna tillställning var planerad någe nog och skolan ville ha namn i programbladet. Råbert tog till orda och påstod – helt utan fog – att pojkarna kallades SARA (Stefan, Anders, Råbert och Anders). Detta något otympliga namn fick behåll livet en månad då ett utvecklingsforum av något slag la en tusenlapp på bordet och ville ha underhållning. Bäst att uppträda med stil ansåg Råbert och krystade ur sig ”TRASA!” Och med Tevje/Tjohoo (Anders J:s gitarr) Råbert, Anders, Stefan och Anders var namnet fött.

Succén fortsatte för fyrmanna underhållarna tills en damsittning på kåren i Skövde vankades och Tevje vart försvunnen. Snabbt inlemmades Jonas med Pipan (Ekholtz) och då efter sittningen Tevje återfanns har TRASA genomglidit resten av historien som femmannaensemblen tappade bort sig.

Tiden gick – den gör ju alltid det – och Stefan och Jonas fick minsann färdigt sina utbildningar – dunk i ryggen och gratulationer! Tre personer var kvar med en ångest inför framtiden. Men sakta nåddes kvarvarande trasor om rykten om en kille som var charmig – Trasor måste vara charmiga! – och som sades kunna ta en ton. Och Dan Havner, som den man han var, tackade inte bara ja, han skriade av glädje och fullkomligt slet sig in i gemenskapen och ersatte minsann båda de skövdeflyende trasorna.

Men under sommaren fick man en stort gig på skövdekullen Billingen och det lyxiga hotell som där balanserar. Prestationsångesten låg i luften ihop med en känsla av att det kunde vara skönt att sprida sina halvfalska tongångar på en gubbe till. Men det fanns ingen gubbe till – Skövde var tömt Potentiella sångare kunde antingen inte sjunga eller inte le så publiken smälte till skirat smör. Men när fyra killar inte hittar en femte kille hittar de en tjej! Dan tar kontakten och lyckas lura Josefin, Skövdes vackraste sångfågel, att förbarma sig över pojkarna. Med detta lyfter gruppen till smått musikaliska höjder, gigen och gagen går i taken, egna scenkläder köps in – skjortor avlurade av skolan, flugor avlurade av kårordföranden – och man håller sig under några månader med egen chaufför – Morgan Ahlstrand och hans lågt spoilade Alfa-Romeo. Anders, Anders, Dan, Råbärt och Josefin låter så jävla bra ihop!

Leviticus

Hösten 1999-våren 2000

Ja, gott folk: TRASA lever alltså under denna period ut alla sina divadrömmar, med hårigt välbetalda gig på stora företag, som VOLVO och Ericsson och är inte minst ett måhända alltför frekvent inslag på skolans olika sittningar. Dock har folk även på denna högskola en tendens att vilja ta sig härifrån och börja betala av på de enorma berg av skulder som lagts på dem under åren, och just detta var vad Tevje fick för sig. Det hände sig alltså att nya förstärkningar krävdes. I det allmänt rejäla rus Anders och Råbert befann sig i under insparken -99, kommer plötsligt Anders hem till Råbert för en helt vanlig låtskrivningssejour, men denna gång med en lyster i blicken som Råbert genast identifierar som Anders ”jag tror jag hittat nåt!”-blick.

Jodå, mycket riktigt: under sena efterfesttimmar i en skabbig korridor på Plutonen (Plutthens) har en fager yngling från de allra nordligaste, igloo-beprydda trakterna av vårt land råkat yppa ett intresse av att delta i våra små sångövningar. Råbert, som av naturen är skeptisk till allt med ursprung norr om Markaryd, tycker dock att en provsjungning vore på sin plats och eftersom Anders inte har heller vet nåt om ynglingens förmågor, anordnas under stort pompa och ståt TRASA:s första provsjungning, i Råberts kök. Naturligtvis överträffar ynglingen de båda vid det här laget grånade farbrödernas förväntningar med råge och efter allmän övertalning av de båda andra medlemmarna (”Hej! Mattias är från Boden – B O D E N – och ska sjunga med oss, fatta läget!”), så är en ny konstellation född på stjärnhimlen. Mattias visar sig inte bara vara en klippa på sång, utan även en man med mörka böjelser. Hans position som smygbögen i truppen förstärks av låten ”Gay Eskimo” som för TRASA till legendariska höjder. Dessa tveksamheter försvinner först när han skaffar flickvän.

Denna konstellation håller sig sedan ett helt år, tills vår kära sjöjungfru Josefine och vår baktaktsknäppande baryton Dan beslutar sig för att de nu fått nog och även de vill börja betala sina skulder, alltmedan Stora Feta Paddan (Anders) beslutar sig för att påbörja ett bokbygge. Ja, alltså, inte en möbel, utan en bok man har i hyllan. Plötsligt kastas TRASA in i en krisens virvel. Nu har ju inte bara en, eller två, utan TRE medlemmar tackat för sig, samtidigt som Råbert börjar känna sig osäker på hur länge han vill stanna på skolan och om det är värt en ny satsning. Alltså är våra tappra hjältar reducerade till en duo med enorm geografisk spridning under en period – Skåne och Boden, inte alltid en genial konstellation.

Anekdot 1

TRASA känner till formeln för garanterad sex: stäng in 84 fruntimmer i fertil ålder i en lokal, ge dem obegränsade mängder sprit och se till att vara de enda männen på plats. Det var damsittning på kåren i Skövde och naturligtvis var trasorna – Anders, Råbert, Stefan och Jonas – på plats för att förgylla livet för damerna, klädda i skjortor, flugor och snutfagra nunor. Anders, Stefan och Jonas fick sin beskärda del av uppvaktningen, men det var runt Råbert, kastraten i The Lion Sleeps Tonight, husvagnsägaren i Caravan of Love samt galningen i Why do Fools Fall in Love? som telefonnumren haglade. Råbert, som vid tillfället var föga singel, fick fly! Kvinnsen var på honom som flugor runt en svettig smörbit.

Kuriosa: Jonas, den trygga, piprökande basen, hade just inför detta gig kommit med i gänget, då den kastratiske Tevje fått förhinder – som ju fruntimmer också kan kallas – och eftersom Jonas kallats in i viss hast gavs han de dova bompastämmor hans röst föredrog, vilket i sin tur innebar att stackars Anders – Jonas like bland de lägre tonerna – fick klättra upp till Tevjes ljusa slingor. Bas bliv vid din stämma!

Numeri

Hösten 2000 – Våren 2001

En höst går förbi utan att skövdestudenterna får uppleva det ljus TRASA spridit i form av välklingande toner. Mattias och Råbert ägnar sig åt gnabb och allmänt käbbel om vem eller vilka som ska axla de mantlar som fallit och i detta lea tillstånd vrids tiden – så långt som till slutet av november! – innan ett påbud om gamlesittning spexare får fart på Mattias och Råberts galoscher. Inte ska väl gamlingarna behöva sitta en hel sittning utan TRASA? Inte en chans! Nej, detta går icke för sig! De kan ju dö! Nja… Nå, krigsråd: ”Antingen tre till, eller någon med gitarr som sjunger bas.” Småland? Ja! Ack tvivlens gryning! Ack döende månsken – John säger nej! De giriga blickar som fallit åt smålands norra icke hedna delar och Johns välklingande basröst glider som de däringa svettiga smörbitarna till marken. Aldrig förr har någon människa, död eller levande, tackat nej till att sjunga i TRASA! Operation Övertalning inleds, två-tre synnerligen aggressivt insmickrande telefonsamtal från Råbert och Mattias, den lyckas och ordningen är återställd – John knyts fast vid en sängstolpe. Efter panikrepetitioner – vilket ju är den sorts övningar som gjort TRASA till vad det är – påbörjas: succé på sittningen, kramar, massa brudar, gemenskap!

Tanden är blodad igen! Här sak expanderas! Efter inventering av spextruppen, vilken ledde fram till många djupa diskussioner och slagsmål, framstår två stolta pojkar som förmer: Björn – med sugande sängkammarblick och Markus – innehavare och benyttare av gul moppe med dragning åt smörhållet. Men hur ska man få med dessa svårfångade herrar? Mattias och Råbert lägger sina snaror på samlingspumpen Kåren, men de får kämpa, för trots sin allt annat än smidiga konstitution är Markus ideligen upp, upp och iväg, tydligen sökande en man med mycket hår på ryggen. Men alla vägar bär till dass och från sitt sölande vid pissoaren, släpas Markus ut, ställs upp i ett hörn och värmes fiskar på.

”Du är med i TRASA nu, ungjävel.”
”Är jag? Jaha.”

Björn var också en svår fisk att näta då han hade ägnade kvällen åt sin favoritsysselsättning: damkläder – att klä sig i dem -, men våra hjältar är inte dummare än att de inser att den smala rödhåriga tjejen som stöter på den långe ståtlige brandmannen faktiskt är en kille; när de sedan upptäcker att brandmannen är tjej råder dock förvirring. Men med benhård sinnesnärvaro i virrvarret får Råbert in en hand, Björn lystras till, svarar ja och blir medlem i TRASA.

Träning, träning och åter träning! Ack, ack och ack! Markus är förvisso skäggig, men saknar totalt uppfattning om vad han sjunger, bara det är högt. Björn däremot smiter in under Mattias tryggt norrländska beskydd och ges hjälp på den hala väg där solisterna påfågelaktigt vandrar. Ett antal aggressiva rep senare kan TRASA begå sin återinvigning på en spexsittning i Jönköping, i ett tillstånd av nästan redlös berusning. Trots detta uppträdande, av Anders J klassat som nja, samt men nog var det bättre förr, alltså skit – inget annat väntat -, så har TRASA travat på. Bland annat har de kväst en majbrasa! Jo se, iklädda studentmössor och kostymer – några ägda, några lånade, andra rånade – sjöng de in våren så brasan kunde ta sig – i brasan alltså, för att se någon eld blev det inte av. Framträdandet blev lyckat – trots Markus förvirrade solodans. I denna konstellation har en storhetstid inletts och med smash-hits som Gay Eskimo och Dolphin Boy smälts unga flick- (och pojk) hjärtan åter på löpande band i den blåsiga stad världen kallar Skövde.

Deuteronomium

Hösten 2001

Under ett år fortgår denna nya framgångsvåg som drabbat våra hjältar, och tro det eller ej, men utvecklingen går faktiskt hela tiden framåt och stämmor börjar sitta och tidvis till och med vara planerade. Så en dag får TRASA nys om att Fredrik, den gamle spexregissören, har tillgång till en portabel studio! -YES! utbrister de unisont och bestämmer sig för att nu ska det minsann förevigas! Med bestämda steg styr de sin kos mot P4 Skaraborgs glänsande lokaler, där en lastbil(!) full med elektronik blir Fredriks nya hemvist över helgen, och trasorna tar plats bakom mikrofonerna! Nu spelas de klassiska låtar (CSN, Gay Eskimo remix, Studentliv) in som inte bara blir synnerligen välljudande, utan även blir grunden för TRASAs första fan-club, som av någon underlig anledning, samt eftersom Råberts syster bor där, bildas i Perstorp i de nordvästskånska skogarna av alla ställen! Nu börjar pojkarna känna sig som riktiga rock-stars!

Men ack! Ve! Ve och ack igen! Såsom alla stora band genom tiderna splittras även denna konstellation, då Råbert, den siste ur-trasan, bestämmer sig för att det här har han minsann inte tid med längre. Genast går naturligtvis jakten igång igen, med ändlösa diskussioner om vem som är bra, eller charmig, eller både och, vilket ju är förutsättningen för att bli en TRASA överhuvudtaget. Olika namn förs upp på dagordningen för att sekunden senare brutalt skjutas ner, oftast av Råbert, som nu bestämt sig för att bli en tjurig ex-medlem, som minsann ska ha ett sista ord med i handlingen. Slutligen vänds dock blickarna mot lokal-befolkningen och ingenjörskretsarna, ty där återfinns Magnus Karlsson, denne fagre yngling, som passar så förträffligt i trikå.

Det bestäms att honom ska vi ha, och frågan är nu hur man ska närma sig honom. Det beslutas att det ska göras på ett synnerligen slugt och illistigt vis, med anonyma wettex-trasor, hemskickade i posten, och med hemliga möten. Det hela slutar naturligtvis med att Björn, Markus och Råbert blir lite luddiga på en sittning, trycker upp pojkvaskern i ett hörn och medelst en egenartig blandning av hot och smicker lurar med honom i TRASAs snutfagra led. Men innan han kan ta sin plats måste ju Råbert sluta, och det bestäms att detta ska ske på den sista föreställningssittningen, och det ska minsann ske med ett brak, så efter evinnerliga repetitioner framförs på denna sittning TRASAs första icke-vokala framträdande, vilket består i att de fagra gossarna står och bankar på sig själva på ett icke alltför tilltalande vis. Succén är, som alltid vad det verkar, given. Senare under kvällen får Magnus den stora äran att, liksom Mattias gjort ett par år tidigare, framföra sitt första TRASA-gyckel totalt orepeterat. Därmed har han visat sig värdig sitt nya uppdrag och TRASA kan leva vidare och frodas i största välgång, åtminstone ett tag till.

Nahum

Våren 2002

Magnus fyller sin plats i TRASA synnerligen väl, trots att tomrummet efter Råberts fasta ledarhand är stort som en krater. Han inleder sin bana med att helt ersätta Råbban i låtar som Studentliv och misshandelsfall som ”Klappleken” men får snart sin egen låt i Potpurrit. Han begår sin rejäla debut på något slags sponsorfjäskmiddag åt Studentkåren i Skövde då denna nya konstellation uppträder självständigt för första gången! Ja, de två ur-trasorna Little Darling och Stora Feta Paddan sitter i publiken och betraktade debuten med jämnmod.

Nåja, en start är alltid en start och snart är TRASA varma i kläderna. Magnus växer i sin roll såväl till visdom som format. Något smolkar dock lyckobägaren. Ungkarlsdominansen i TRASA är bruten! Den eviga trojkan John, Markus och Mattias förlorar nu sin trognaste kämpe då Markus faller i sin lilla Annas famn med ett brak. Under en kort tid kan man inte tala med honom om annat än rosa moln, sex och hur man inte bakar bullar. En ny skivinspelning kanske kan få honom ur de onda tankarna?

Radiostudion embarkeras än en gång, det är nu Maj 2002, och fyra nya låtar fästes på tape. John och producenten Fredrik är stenhårda och tillåter inga ändringar på detta råa, charmiga TRASA-sound. Gjort var gjort och så ser en nygammal skiva alltså dagens ljus. Resultatet? Beror på vem man frågar. Talar man med Markus så muttrar han något oläsligt och byter ämne, Björn bara stirrar på en, Mattias lägger på luren och Magnus säger ”ja…det blev väl lite sådär kan man säga”. Endast John håller den stiffa uppre lippen och hävdar envist att det lät bra. Men han är ju från Jönköping.

Trasa – istället för Musik är ett faktum och en CD. Försoning måste dock ske om TRASA ska kunna leva vidare. Efter en grabbig uppgörelse med slag på armar och häcklingar så kan TRASA fortsätta leva lyckliga… i tre månader. Mattias har inte gjort någon hemlighet att han ska sluta skolan och åka hem och Björns framtid är lika oskriven som en barnamage. Dock anser sig TRASA tillräckligt heta för att hålla på ett tag till och Markus, John och Magnus slår sig samman för att börja leta lämpliga efterträdare. Det kommer bli svårt. TRASAs absolut skönaste anleten och ljuvaste stämmor lämnar lämna gruppen.. Att Magnus kan överta rollen som vacker var utan diskussion men skönsången är det värre med.

Man brottas med problemen när Högskolan lockar med mat och ett gig. Sveriges Datafakultet tänker sammanträda på Billingehus och TRASAs medverkan sökes. Ett digert program sätts ihop och TRASA åker upp med enda tanken att inte skämma ut Mattias inför alla hans gamla betygsättande lärare. Det bjuds på vin och god mat och TRASA gör en om inte omedelbar så dock succé. Markus lyckades skämma ut samtliga under presentationen, Björn flirtar sönder några av damerna i publiken, Magnus tar sin sedvanliga ankarposition i laget, Mattias ljuva stämma smörjer ett antal vaxfyllda professorsöron och John är som vanligt bara John på det där sättet som bara John kan vara.

Under det att de tacksamma lyssnarna strömmade till TRASAs bord för att tacka oss fortsätter diskussionen om efterträdare under det att vinet sjunker i kropparna. En kvinna uppenbarar sig plötsligt inför pannloberna. Jessica Wennborn är namnet som flyter genom luften. Hon kan sjunga, hon är kul, hon är äckligt musikalisk, hon borde vara en lagspelare… Mottagandet är blandat.
”Sacré!”
”Henne kan vi väl inte ta?”
”Är hon singel?”
”Då blir vi ju ingen manskör längre”
Då tanken emellertid mognat lite står det klart bland de tre kvarvarande att Jessica är första alternativet. Markus utser sig själv till informerare. Med sin normala grace stegar han i egenskap av manusförfattare i Skövde Studentkårs studentspex ATLAS2 där Jessica dirigerat och kondiktatorerat orkestern fram och uttalar följande autentiska replik: ”Jo, jag tänkte fråga… du har fått låtarna till nästa års spex va? (- Ja) Du tänker arra under sommaren eller? I fall vi i manusgruppen ändrar oss alltså… Jo, förresten, vill du bli medlem i TRASA?”

Att Jessica blir överlycklig är att ta i. Att hon blev ytterligt paff stämmer bättre. Hon blev stum, i tron att detta var ett exempel på Markus så kallade humor. Jessica ber att få tänka på saken. Tre dagar av tandagnisslan för de kvarvarande tills John triumferande kan säga: Hon accepterar! Utan att ha övat och inför ett överraskat auditorium presenteras Jessica på spexets avslutningssittning. Ett mindre testrep görs innan sommaren, då TRASA möts för att avge ett heligt löfte att återförenas i augusti.

Apostlagärningar

Hösten 2002

Augusti. Fasa! John kommer inte på sina kurser; John har inte tid med TRASA! Nja, inte så stora rubriker, det är ett falskt alarm. John har missuppfattat. TRASA återförenas, Robban Brobergs Ingela har gjorts om till Högskola och Jessicas stora musikalitet slår ner som en bomb. Utan större genomlyssningar lyckas hon lägga sina ljuva stämmor där ingen TRASA tidigare lagt dem. Det låter bra och det låter vackert! De manliga tre tårtbitarna i TRASA tror inte sina öron när de hör. De uppträder inför ett 1295 personers auditorium i Arena Skövde under introduktionens första dag och gör en mindre succé med eget uppträdande samt som kompare till Råbert, som vi i egenskap av kårordförande i Studenkåren I Skövde och gammal urtrasa bjudit in att gästspela ”CSN”.

När insparken väl sätter igång blir det gott om tillfällen att visa upp sig, TRASA sjunger för Dhisk, Histek och Best och allt är frid och fröjd. Då kommer det stora eldprovet. En gammal spexare och bekant till TRASA skall gifta sig och TRASA vill givetvis ha ett ord med i laget, eller snarare en sång med på mottagningen.
Att få sjunga visar sig lätt, att veta vad man ska sjunga visar sig svårare. Efter många om, ett par men, ett stort antal men va fan och ett litet nej blir det en frisörvariant av Sh-boom, en Ida min vän och en liten giftemålssketch – en samling lumpna vitsar sammanfogade av Markus – som blir uppträdandet. Att påstå att TRASA gör succé är att ta i men inte allt för mycket. Brudparet tackar och är mer än nöjda, och förvåningen över att John kan sjunga vackert är enorm bland hans gamla barndomsvänner. Att det dessutom förekommer inslag av koreografi gör inte saken sämre.

Hösten trycker på och TRASA tycker att det börjar bli dags att tränga ihop sig så det blir lite varmare. En repetitionshelg blir det sålunda, nere i Bankeryd till och med. John får stå för mat och logi medans Bankeryds Missionskyrka blir replokal. En ny låt blir för första gången inrepad. Det är Markus hyllning(?) till Boulogner som tas ton på. Inspirerade av miljön slänger TRASA på plats ihop ett gospelpotpurri som aldrig tidigare hörts. Och som det hörs! En insmugglad MD leder en tid senare till bootleg-plattan PLAGIAT…

November. Mörker. Kyla. Och romantik! Under stort Hysch-hysch och på ett kallt golv förlovar sig Markus med sin Anna i kylrummet på Ösjönäs kursgård under spexhelgen. TRASA lyser dock med sin frånvaro i denna lyckliga stund. Överhuvud går Trasorna lite på sparlåga denna tid. Osäkerhet inför framtiden, skola och julruscher trycker ned krafterna… men när Kaféterian ber om ett lusseuppträdande så slinker nya krafter in i maskineriet! En synnerligen intressant korsbefruktning av ”Midnatt råder” och ”Runaround Sue”, ett julmedley, en julklapplek och lite eskimåtoner bjuds den förväntansfulla lyssnarskaran. Det görs försök till stor julavslutning men detta rinner ut sanden. I stället sparas krafterna till det nya året…
Våren 2003

Någon återförening blir det inte i egentlig mening, dock möts trasorna och dunkar varandra hjärtligt i ryggen; Markus övar spex, John och Jessica övar spexorkester och Magnus övar följespot. John har dock en längre tid gått och kastat sina ögon mot radiohuset och en kväll meddelar han att han funnit en ny Fredrik! Denna gång en Johansson istället för Edlund, men det kan vara hur det vill med det. TRASA kan få spela in igen! Förslaget tas inte emot med jublande glädje, men rätt nära. Fem låtar ska fästas på CD bestäms det. Johns egen ”högskola”, Magnus sångekvilibristiska övningar i Runaround Sue, en vidunderlig Bamseragg, en vårrusig Sh-boom och Markus bagatell Boulogner. En mörk februarihelg annekteras studio 10 och när den är färdigannekterad är inte bara en ny skiva klar utan även TRASAs första trick-inspelning: Markus dubblerar sig själv, John spelar slagverk där han egentligen inte kan för att han sjunger, Jessica är sjuk och dricker WienerMelange när hon inte sjunger, producentfredrik gör ett gästspel på cymbal och en liten saxslinga slinker in. Efter detta vidtar hysteriska gräl om titel och pris och sånt. TRASAs sammanhållning är nära botten! Ska det gå att bryta dödläget?

Svaret är ja.

När Armu kastar ut en vädjan om att TRASA önskas höras på Arbetsmarknadsdagens lunch och bankett svarar TRASA glatt att go for it! Det handlar om ett stort gig och för första gången inser TRASA att man måste framföra HELA sin repertoir, något som visar sig enklare gjort än stavat. Efter en tids repande dyker man upp och gör succé. Ovanligt nog används även mikrofon till delar av giget, om än inte till sången. En del låtar är det premiär för, andra har folk hört förr. En del av dom VÄLDIGT många gånger. TRASA framför Gay Eskimo för sista gången och tar ett glatt farväl av denna klenod. Detta avsked skulle senare visa sig falskt men låt oss behålla gläden ett tag till.

Nu har desstom skivan fått sitt namn och pris. Den heter ”Tre medlemmar och en utan”. Tihi. Utan tvekan är det TRASAs absolut bästa skiva och vi skyller det helt på producenten.

Under julen har man passat på att ladda batterierna och den senaste idén som farit i huvudet på Markus och John är att Jessica ska sjunga. Lead. Något som inte gärna låter sig göras på grund av att Jessica fetdissar samtliga deras förslag! Utom ett. ”Come Go With Me”, den gamla Del-Vikings-hiten ska göras om till TRASA-material. Jessica har på sitt håll gjort ett fyrstämmigt arr på Nationalsångernas nationalsång Turderland. Sedan Studentliv vet alla att TRASA och körsångsarr inte är en så bra kombination men efter smärre IQ-test konstateras det att det låter förunderligt bra. Så bra kan det nästan inte låta, men det gör det, både under repet och på den spexsittning som den premieras på. Minsann. Av dessa två nya låtar är det en som får fortsatt förtroende. Och det är inte Come Go With Me…

TRASA gör ett av sina få ickesjungande framträdanden på Armus tacksittning i slutet på april. Våra hjältar är nu domare i en karaoketävling. Många intressanta bidrag hörs tills det beslutas att DJ Nisse ska vinna för sin briljanta tolkning av My Way. Senare under kvällen tar även delar av trasamedlemmarna plats framför skärmen för att sjunga och inser hur ofantligt kul det är med karaoke.

Frågan om en ny medlem har stötts och blötts länge. Ni vet, det är ju det vi egentligen sysslar med. Det är Jessica som bryter av diskussionen och kommer med ett förslag som inte bara är bra, det är bäst. Hon föreslår Pelle, Orkesterns trummis. JAAA! skriker de övriga, Pelle ska vi ha! Men hur ska man informera honom? Det bestäms att Jessica och Markus ska utföra den ökända toalettriten! De får tag på Pelle, tar med honom in på en toalett, ber honom ställa sig på sitsen och frågar sen om han kan gissa vad de ska göra nu. Pelle finner sig svarslös.

”Vi tänkte fråga om du vill vara med i TRASA”.

Frågan sjunker in som en bomb, men den smäller inte. Pelle svarar ja och övriga TRASA (Dvs John, ifall ni inte fattat det) som väntat utanför dörren jublar. Med en ny skiva i bagaget och en ny stark medlem ser framtiden ljusare ut än på länge!

Pelle begår sin debut inför en andlös publik på Boulogner. Fjäskmiddag för sponsorer, TRASA gör så att pengarna bara strömmar in… eller inte, men det går relativt bra, och Pelle får som andre man i TRASAs historia göra sin debut med ett solo. Några småmissar här och där gör väl inget resonerar medlemmarna som utser detta gig till ett av sina bästa. Då skolans avslutningssittning av tradition är inställd även i år så kan TRASA koncentrera sig på ett gig åt DIA under fredagen efter, för övrigt 16 maj. Visst bryderi om plats och tid leder till en stunds tidsdödande på Statoil men till sist kommer TRASA till giget och konstaterar att de är för tidiga. Nå, det finns gott om aktiviteter. Att Pelle assimilerat sig med TRASAs usla humor står klart med all önskvärd tydlighet, ity så många skämt om ”ett sånt svin”, ”ligger du där och grisar ner dig”, ”vecka sogga” haver aldrig tidigare hörts på Aspö gård. Hälsa gärna på suggan, hon verkade ha lite tråkigt när vi var där förresten. Även korna får sig en påhälsning och Jessica får lite hemlängtan. Uppenbarligen är kor något som ligger henne varmt om hjärtat. Det stora antalet djur får TRASA att känna sig som skånska bönder, varpå giget under en tid riskerar att utföras på skånska. Turligt nog återfår man fattningen i tid. Hur går då giget? Tja, det vrål som möter TRASA när de bestiger scenen äro utan dess like och av sådan volym att om vi skulle berätta om det skulle ingen tro oss. Återigen visar Pelle sin kaliber och även detta gig anses som ett av de bättre.

En sommar ligger nu för TRASA. Frågan är om de ska kunna överleva sommaren utan varandra?

Bröllop

Sommar och höst 2003

Sommaren gick. Trasorna lever och arbetar på varsitt håll utan direkta kontakter. John fortsätter att vara, relativt, trevlig mot kunder på Konsum och arbetar vidare på sin akt som fristående underhållare. Jessica är lika trevlig mot sina kunder på Riddarhyttans Camping. Pelle arbetar på sitt exjobb på Ericsson. Markus är otrevlig mot barn på Skara Sommarland plus att han odlar sin blues över höstens problem. Magnus blir erbjuden drömjobbet på Volvo IT i Göteborg. Han känner hur det rycker i förtöjningarna i Skövdes studenthamn. Ska han lämna den relativa tryggheten i fostervattnet och ge sig ut på egna vatten osäkert stävande mot en ljus framtid? Svaret, som enbart en idiot eller en karaktär i en usel sitcom hade tvivlat på, är JA!. Magnus tar drömjobbet och lämnar Skövde. Permanent? Vi får se.

TRASA återförenas efter en hård sommar hemma hos Jessica. Lite ringrostigt, men kemin och värmen finns där, i alla fall i fikapauserna. Det diskuteras inrepande av nya låtar, bland annat en hård version av HELP!, men ingenting spikas. John, som inte legat på latsidan som promotor, meddelar att TRASA har engagemang i princip hela insparken och en bit in på hösten. Introduktionen i Arenan är TRASAs även i år men man fruktar intet, ty Pelle är en minst lika präktig matros som Magnus. Uppträdandet går mycket bra, TRASAs devis att få det som är fel att verka rätt får ny aktualitet och succén är om inte omedelbar så stor. Och så går det på. HisTek, SpEAk/IC, DHiSK/NOVA, BeST/BeViS, SköSjuk och Skhum, alla besöks de av TRASA och alla gig är fantastiska. Dock förtjänas SköSjuk att nämnas ur två skäl. TRASA har länge vetat att Pelle inte kan vara med på SkHum av familjeskäl. Magnus framtida medverkan i TRASA är osäker, men han kanske kan hoppa in på SkHum? Frågan hänger i luften. Och inget svar inkommer. Men så, på fredagen, inför SköSjuk ringer John till Magnus föräldrar i hopp om att få Magnus mobilnr. Han får mer än så, han får Magnus att vara med och sjunga! Magnus inhopp gör giget magiskt, och ett sådant tryck i TRASA har det inte varit på länge. Att Markus och Jessica blir smått rika på märkesförsäljning gör inte saken sämre. Magnus inhopp var välkommet men ack så tillfälligt och dessutom historiskt. Han kan inte vara med på SkHum och gjorde alltså sitt sista gig med TRASA. Naturligtvis sörjer medlemmarna men inser att hans beslut står fast och han itutas friskt att han alltid är välkommen åter. SkHumgiget går av stapeln och är minnesvärt för det stora antal omtag. Insparken är nu över och vidare äventyr väntar runt hörnet.

Det ryktas om att några kanske eventuellt fast det vet vi inte ska ha bröllop. TRASA tillfrågas om de skulle vilja förgylla bröllopet med lite skön sång. Nja, i kyrkan kommer inte TRASA till sin rätt… men på mottagningen efteråt koms det gärna. Men de giftaslystna är envisa, kan TRASA inte sjunga i kyrkan? Det beslutas att de som faktiskt kan sjunga, Jessica och Pelle ska fylla kyrkan med sköna harmonier och TRASA ska drabba bröllopsgästerna ohämmat efteråt. Nu vidtar ett hetsigt övande. Inte nog med att nygamla låtar måste läras om, ett sprillans nytt medley visar sig helt plötsligt ha skrivits i hop av Jessica. Reaktionerna är oblandat positiva och repetitionerna går in i den första av de fem faserna. Dessa är för övrigt:

1. Det här är för svårt, det klarar vi aldrig!

2. Jag fattar inte hur jag ska sjunga.

3. Hmm, det låter inte så illa.

4. Å fy fasen! Jag kommer aldrig kunna hitta den tonen när vi sjunger tillsammans.

5. Det här låter ju skitbra!

Gränserna är lite suddiga, men det går framåt i en fart som inte är önskvärd men krävd. Fem dagar innan läggs sista handen vid verket, sedan åker John på bokmässa. Verket är för övrigt ett mycket stilrent carolamedley vars like icke förr hörts.

Dagarna går och så kommer Lördagen. Vigseln är satt till klockan 16.00 och klockan 16.00 är tre skakiga trasor och en trasasambo på plats för att beskåda. För att fatta sig kort så var vigseln vacker och rörande och Jessica och Pelle sjöng så rart så.

Bröllopsfesten efteråt var en upplevelse. Men den får brudparet behålla, TRASA gjorde sin plikt väl och gav till och med bort sig själva i present till brudparet! Det är inte alla som får en hel kör i bröllopsgåva minsann. Jessicas Carolamedley gick som en premiär ska, lite knackigt men stor succé i slutändan. De ljuva stämmorna satt där de skulle och med hjälp av lite koreografi flög den rakt in i lyssnarnas hjärtan. Ni kanske tycker att detta avsnitt hastas över något, men det beror enbart på att krönikören saknar ord för att beskriva härligheten.

Någonstans häremellan har John och Markus gjort sin debut som landstingsmusiker och inför en samling pigga åldringar på Billingsro i Skultorp visar de sin förmåga att sjunga. Samtidigt.

Sedan lång tid tillbaka har TRASA varit tingade att vara Toastmasters på kårhusets invigningssittning. Detta har TRASA sett fram emot med emfas. Det övas in visor som aldrig förr samt ett fystämmigt talat intro. Behöver jag skriva att det blev en succé? Jaha, okej då. Det blev en succé. Stämmorna voro ljuvare än på länge, talet satt som en pinne i avföring och Markus presenterade människor åt helvitte fel. Men annars var det bra.

Utan att förhäva sig kan man säga att TRASA nått sin topppunkt. Större än så här kan det inte bli. Det var visserligen varit mer välbetalt förr, men Juhlin är inte med oss nu.

Tre är en hoper

Höst och vinter 2003

Säg den lycka som varar för evigt. För trots att TRASA egentligen är bättre än på länge så knakar det i fogarna. Är det så kul egentligen? Ett par gig genomförs under hösten utan den där egentliga gnistan. Carolamedleyt fortsätter att fascinera men annars? Har luften gått ur? Någon gång framåt de mörka tiderna lämnar John Trasa. Han planerar att bli Vice Kårordförande och måste prioritera om sin fritid. Övriga medlemmar blir förskräckta men beslutar sig att fortsätta på tre. Three’s a crowd.

En jul och ett nyår passerar. John blir vald till förste Vice Kårordförande. Han har också förverkligat en annan dröm och startat upp Trum- och Trumpetkåren på skolan där endast instrument som börjar på T får vara med vilket retar Markus nåt oerhört då han ju spelar saxofon. John och Markus karriär som landstingsmusiker vidareutvecklas till duon Svärmorsdrömmarna. John lyckas därefter med det omöjliga. Han, the Poor Lonesome Cowboy råkar springa över en pigg franskstudent vid namn Sara. (Sic!) Tycke uppstår och banne mig, är de inte ett par efter jul? Är det verkligen möjligt? JA! Jessica arbetar vidare på sitt drömjobb på reklambyrå och inreder sin och Gitarrhjältens nästan obscent snygga lägenhet. Pelle exjobbar.

Men TRASA? TRASA vilar. Det repas lite.

Det här är egentligen våren 2004 men rubriken är klatschig nog. Nå, våren kommer med ett par utlovade gig. Högskolan vill ha folk sjungandes i Göteborg. Nån slags PRgrej. Man vill ha TRASA. Man ska också få TRASA. John återvänder som nygammal i gemet och en färd till Göteborg med eldig X2000 it is. Väl i Göteborg sitter de gamla invanda stämmorna som en smäck och Magnus dyker även upp för en återförening jomenvisst. Det låter vidunderligt väl. Det pratas gamla minnen öven en synnerligen dyr apelsinjuice och det återknyts till höger och vänster. Om det raggas nya studenter är väl osagt men de är där i alla fall. Nu däremot lägges TRASA till handlingarna. De tre som ännu är ägnar sig åt annat. Bland annat Markus råkar ut för en personlig tragedi när han och hans flickvän får missfall. Svärmorsdrömmarna arbetar dock vidare.

Så skriver vi sommaren 2004. Sommaren som var den regnigaste och kallaste i mannaminne eller i alla fall nio år. Det arbetas på Sommarland och annorstädes. När hösten börjar närma sig och TRASA tillfrågas om att sjunga på insparken tar Markus det djärva och lite taskiga beslutet att bara engagera sig själv och John. När så de tre som ännu är möts en karg kväll hos Jessica konstateras det att lusten försvunnit. Jessica arbetar och känner sig stående utanför det studentliv som trots allt är TRASAs grund. Pelle har exjobbat färdigt och ska snart försvinna till Uppsala. Markus har tappat all sug som finns. Alltså lägges TRASA på is.

Återuppbyggnad

Höst och vinter 2004-2005

Som sagt, TRASA finns egentligen inte längre. Ett tecken på att saker inte är som de ska är att Markus inte uppdaterat hemsidan på nästan ett år. Det har liksom inte velat sig. Men saker rycker ändå i sig. John har uppenbarligen saknat nåt för han föreslår för Markus att de ska starta upp en ny grupp. Typ som TRASA. En nedflyttad man från Karlstad har visat sitt intresse att sjunga. Skulle en Valross vara så fel? Hösten går lite trevande men nog är det väl något på gång, va?

I Januari sker det som människorna väntat på ända sedan Boulogner byggdes – Anna och Markus förenar sig som gift par den 16/1 2005 på Kårhuset Boulogner med Egon Frid som vigselförrättare. John har tillsammans med Sara den stora äran att vara Toastmasters. Det är en fin tillställning.

Så efter detta event återvänder vi till Valross, John och Markus. En trevande start har plötsligt lett fram till att de… tja, kanske inte KAN tre låtar men att de övat på tre låtar som faktiskt låter rätt hyfsade. Är inte det en bra start för en ny grupp? Jomenvisst är det det! Tre, precis som i ultrabörjan. Men namnet. TRASA kan de ju inte heta. TRASig kanske? Det får duga som arbetsnamn.

John har en längre tid drömt om att sända radio och nu ska det bli verklighet. Han drar med sig den nyblivne herr Frisén i karusellen och börjar spåna programidéer. Till första programmet ska det bli nåt de kan förbereda fort. TRASAs historia kanske? Men då ska vi ha med Valross, säger John, för att visa den nya versionen av TRASig. Ja, jo. Men vore det inte kul att ha med nån som vet hur det var från början, som kan berätta den ärofulla historien trovärdigt? Juhlin bor kvar, vi kan väl be honom?

Du… ska vi fråga om han vill vara med? Då blir vi visserligen tre basar och en baryton men va fan… Vi är i alla fall fyra jävligt charmiga killar? Klart vi är det! En snabb attack mot bilen, en färd mot Lunden, ett hastigt utfall mot en ringklocka. Strax är Juhlin där och nog får vi väl ett positivt svar? Tja, efter ett par minuter anser John och Markus att det märkliga mummel som Juhlin får över läpparna ska tolkas som ett Ja. På tidagen avhandlas TRASAs historia i Radio Qult och på torsdagen möts man hemma hos Valross för att repa. Som de flesta TRASArep går mesta tiden åt till att prata. Och det låter väl något men… och… men… och en trevande start är trots allt en start! När vi ses nästa gång låter det faktiskt nästan bra. Då har även arbetsnamnet TRASig spolats. Alltså är det TRASA igen. Och varför inte? Juhlin är trots allt en av grundarna. Han om nån har rätt till namnet. TRASA alltså. Så är vi! (www.listen.to/radioqult)

I dessa dagar…

Höst och vinter 2004, vår och sommar 2005

Du… ska vi inte repa snart? Den frågan borde ställas lite oftare. Likväl kommer gigen till denna nya trasakonstellation in från intresseföreningar på högskolan. Man kan konstatera att det sitter djupt i generna hos varje TRASA att inte hela suga även utan rep. Men det kommer en tid… Vi kan ta exemplet med Kinkysittningen på kåren, där Anders, John och Markus försvarade våra färger. De stod tappert upp, men diskorundelns akustiska ondo slet hårt på dem. Så till den grad att de började att låta lätt flytande, om man säger så. Likväl, med en ny låt, Angelique Wicklunds Boxer, och Day-oh/Damer aningen inte repad (tillsammans) kan man kanske inte racka ned på dem allt för mycket. era. Det är inte det att de är lata, det är det att de inte kommer till. Världen står emot dem.

Giget innan, his designarna på Aspö Gård, vart dock en succé, så tro inte att de blivit disktrasor. Dit är det ännu långt. En kul grej, de bjöd på grillat på Aspö och Anders, veganen, käkade – och sket inte dunderklumpar! Måste vara den fina responsen på giget som gjorde det hela. En liten grej med själva grillarna på sittningen bara, i början av den femton sekunder långa låten På måndan hörs deras smått generade röster: ”Vi kan den!” Femton sekunder… allt vi bad om var FEMTON SEKUNDER! Men grilla kunde de. Och grillningen måste gjort under, för grabsen (Anders, Markus, Valross) fick ett ärligt menat omtag på omtaget. Och en back öl.

Arbete pågår…

Hösten 2005

Under sommaren står varken reptider eller nånting annat heller som spön i backen, vad supergruppen gäller. Banken och Beijers och Bidrag och Bestsellerskrivande – det mesta är B. På gammalt gott rykte engageras så TRASA för att sjunga på intron i Arenan. Men in i det sista råder tveksamhet. Ska vi inte nöja oss med John och Markus? De kan ju faktiskt sina låtar. Men icke! Markus, styrkt av ett hastigt påkommet förvärvsarbete (han väljer här modigt att ta på sig hela äran) anser att eftersom vi nu finns, igen, så ska vi fantamej sjunga. Och så gör vi.

Det blir en kombination av gammalt och nytt, som alltid när TRASA nybildats och har problem med sin repertoir. I Wonder Why och CSN parkörs helt utan anledning. Markus spräcker sin overall och har fel mick för körsång men annars går giget som en projektil genom avföring. Succén blir total när Markus illvilligt kastar sig över en intet ont anande student från Mölndal för att ta reda på hans vetskap om Skövde, såsom språk och valuta.

Introns vecka innehåller sedvanligt många gig, dock för omväxlings skull dokumenterade på en Iriver. Jodå, Anders teknikiver har fört Trasa till teknikens finrum. Fansen kan nu avnjuta våra låtar över nätet var gång servern på Anders dator fungerar. Intron i övrigt är en enda lång plåga för de som inte gillar Gay Eskimo, ty den framförs i ständigt nya versioner.

Sen vidtar tomhet. Istället för gig liv, för att parafrasera en gammal TRASA-CD. Ryktet går om en skivinspelning, men det går fort och vi kommer inte ikapp det. Dessutom kräver ett besök i studio att man repar in nya, fräscha låtar. Det blir för mycket. Så vi skiter i det och startar en Podcast istället.
Med innehållet starkt påverkat av de medverkande, vilket oftast är Anders och Markus av någon anledning, dundrar Sveriges första acapellapodcast ut på nätet: Trasapodcast- Vid numro tio får den namnet TRASA’s acapellashow, då vi tror att förändring är av godo. Podcasten avhandlar TRASA, acapella och precis allt annat. När Valross är med har den rentav viss hyfsad kvalitet.

På yrkesfronten börjar John under hösten skruva åt muttrarna på reptornet på Billingen. Detta tvingar honom att dynamiskt rensa upp i TRASA, alltså att repen måste bli fokuserade. Även om konceptet är intressant slår det inte igenom. Följaktligen blir John stressad.

En skivinspelning skulle stressat honom än mer och oss alla en hel del – och det verkar ett tag vara en sån på gång. Sveriges Radio har fått en ny man redo att lära sig mixerbordet. Och den mannens väntar vi på… väntar vi på… Vi väljer under tiden låtar. Debatten är livlig, förslag stöts, blöts och rostas. Beslutet blir att vi ska repa in fler låtar. Vilket kräver fokus. Repen blir likförbannat ofokuserade: John, Markus och Anders föreslår och grälar, Valross tar milt inga beslut alls, bara tvinnar sitt tveskägg. Alltså får han sjunga lead på allt nytt. Mitt i allt blir Markus far.

Livet tar en paus.

Inte för att detta är oväntat, men det händer likförbannat plötsligt att en unge tar plats i det Frisénska vardagsrummet (som för detta ändamål blivit städat). Denna Robin, detta lilla mirakel, tar upp stor plats i hanses liv.

Strögigen kommer och sen är det Bonna. Och tydligen ska vi uppträda där. Säger Valross. Säger Valross några dar innan Bonna. Nå, då mannen ska vara toastmaster har vi inget annat val än infinna oss och underhålla. Podcasten, om man törs blanda in den härna, under bonnadan är överraskande lysande eftersom Råbert infinner sig. Han är dock inte med och gigar, den lille göteborgaren, han är för vuxen för det. Hur sen giget går? Eh, hur det går… nå, det är Bonna och då spelar kvaliteten mindre roll. Intressant fakta: Valross blir under kvällen av med sitt skägg. Oj, är det så han såg ut.

Ytterligare en tid senare. TRASA ska sjunga på näringslivsveckan. Hrrm. Fakta:

1. Vi är inte tillräckligt bra.

2. Vi kan inget nytt.

3. Markus Jobbar.

Men som alla komplikationer kan de lösas med hjälp av Alvedon, fräckhet och en grön kostym. Sista repet inför showen låter ucko, Anders är fucking off key, som det heter. Dock sätter vi hyfsat Hit the Road Jack med Johns arbetsmarknadsdagstext. Ett nytt problem blir att Anders under natten till showen upptäcker att hans garderob inte innehåller en snygg kostym. Han bjuder därför på humor i en grön. Han var även naken under. Men det berättade han aldrig.

För det blir viss humor när vi uppträder – viss humor, viss briljans och däremellan skönsång. Kort sagt, vi suger inte. Förutom Anders, som inte tycker att ord är bra att komma ihåg. Valhall inbringar även stålars genom att vi låter oss sponsras med en femhundring för att Valross ska vara fyndig över ett företagsnamn i mellanpartiet på I Wonder Why. Föreningssparbanken. Så, nu har vi sagt det här också. Om nån i gruppen har sina stålars där är dock osäkert. Om ryktet stämmer och vi skulle få underhålla på en julfest hos dem så kanske den saken bör ses över.

Framtiden? Fan vet, men han är inte medlem i gruppen. Vi har basar så det räcker. Julen kan dock bli gigrik, om bara saker och VALROSS faller på plats. Det var visst Sköekon, Banken då, Mjölkbolaget och… visst, attans, vi skulle ju repa in nya låtar också!

Mjölken surnar och en Sara

Årskiftet 05/06

December inleds med sorgegång i keso: Arlagiget. Anledningen till den mindre lyckade insatsen delar vi med publiken, som under första insatsen för kvällen verkar mer intresserad av att gå fram och åter och hämta julmat än att underhållas av oss. Vi som hade repat ju! De måste ha varit bra hungriga som inte kunde infångas av ett julprogram med overheadbilder, ukulele och usla vitsar.

Det var publikens dåliga insats det, nu till supergruppens. Med tanke på uppkommande Sportgala här i staden Sköfde har vi ett tag repat på Bara Sport. Av nån anledning får vi nu för oss att vi är redo att framföra låten. Vi borde inte få för oss så saker. Och vi borde absolut inte få för oss att under vår andra halva underhållning denna kväll köra en låt som vi misslyckas med under den första halva! Men sådana är vi Trasor, improviserande gullegrisar utan självkritik. Annars kan meddelas att julmaten var bra. Så bra att veganen Anders stoppar i sig av skinkan. Han motiverar detta med att maten är gratis. De andra tycker att han borde låta bli att utsätta sin mage för dylik gasprovocering. De tycker verkligen det.

En vecka senare ramlar såsom ur intet ned en möjlighet till återupprätting av heder. En svårbestämd grupp forskare på Högskolan kallar in oss för en lätt underhållning. Vi är inte lysande, men bra mycket bättre än hos Arla. (Kan vi ha lidit av laktosintolerans?) Förutom ett gott gig kan nämnas att Anders denna kväll får se rektorn som människa, inte bara som rektor. Rektorn verkligen trycker in detta faktum i honom. NÄ, inte på DET sättet. Han är ju gift.

Hrrm, så över till årets trasamalör och givetvis är det Valross som står för den. Samma vecka som forskargiget ska vi också giga på Högskolan på en magistermiddag och en lärartillställning. Lärartillställningen är Valross barn, alla detaljer om tid och plats går genom honom. Den 25:e vaknar så trasorna, sträcker på sig och göra sig redo för giget som än nån gång tidig kväll. Då ringer Valross. Brinner det inte i knutarna så osar det om dem iallafall. Giget är framflyttat en timma. Inom kort ringer dock Valross tillbaka igen och säger att vi inte behöver ha så bråttom längre. Inte bara var det inte så sent som han nyss ringde om, det är dessutom inte denna den 25:e. Detta har han till slut konstaterat genom att stå språngmarschsvettig på platsen för sittningen, och där är svart.

Över till Götasalen och magistersittning. TRASA minus en medlem betyder liten repertoir. Obehaglig blir därför överraskningen som slängs på oss att vi visst ska göra två uppträdanden. Dessa ska dessutom vara längre än vi trott. Vi viker dock inte ned oss utan gör, på Marksu inrådan, en fräckis, vi struntar i vad man sagt till oss om längden på första giginsatsen, drar 7 minuter gitarrsång, sång till förinspelad bas per boombox, en usel vits och rusar sen av scen så de inte hinner be om omtag.

Glada åt insaten vänder mungiporna nedåt när den glada toastmasterskan meddelar att nästa insats får vi dra ut på hur länge vi vill. Trevligt att vara omtyckta, förvisso, men inte när man är tre man (och en boombox). Vi misstänker också att det mer är att sittningen gått i stå än att vi är omtyckta som är anledningen till mängden underhållning som avkrävs oss. Efter en hel del övergivande av principer krystar vi ur oss 20 minuter ”undehållning” som avslutas med en insats av Marksu featuring boombox på Blue Christmas. Han tog en för laget.

Julen kommer! Trasorna underhåller på respektive hemmafront och återkommer fyra gånger 5 kg skinka tyngre i januari. Och det är inte utan att alla denna extra tyngd behövs. Januari bjuder nämligen på Sportgalan och till den Bara Sport. Tre av trasorna har kört den låten innan till texten Bara Plugg, vilket leder till att texten bara inte vill sätta sig. Dessutom snor John, den typen, Anders stämma. Kärring.

För att inte enbart framstå som usla Aftershave-kopior dammas TRASAs hela nuvarande repertoir av, förutom In the Jungle, som Anders vägrar att sjunga på. (Ty han värnar om publiken.) En begäran trillar in från gigbeställaren – kunde TRASA kanske imitera Gunnar Blombäck, den folkilske tränaren för Sköfdes handbollsherrar? Svaret blir givetvis ett rungande, om än lätt tveksamt, nej. Nämnandet av mustaschprydde Blombäck inspirerar dock vackre Anders till att klä om en gammal låt till hedersbetygelse till samme man. Och den låter inte räva.

Den 28:e har så infunnit sig, TRASA lika så. Vårt första gig sker inför en publiken som just sjasats in i lokalen och som nu går runt och tar sig föda. Med tanke på det så gör supergruppen en helt klart godkänd insats. Generös till naturen som gruppen är hystar vi oss innan nästa sportgaleinsats över till IC:s sittning på kåren där vi drar igenom det vi redan kört och inte skäms det minsta för det.

Tillbaka på Arena för de viktiga tio minutrarna, de där själva galan är igång, de där gruppen ska framföra den därna låten som vi övat på. De inledande numren går fint, publiken är receptiv; Marksu vitsragu går hem hos alla (utom Anders som är inkapabel att uppskatta att sofistikerad humor, den tölpen). Den goda stämningen är i fas med Anders öppna gylf och därtill hörande gula, skinande kemtvättskvitto. Så kommer då sanningens minut: Bara sport. Och den sången, kära fans, finns fångad på video. Nån gång kommer hemsidan att ge er en möjlighet att skaffa er en uppfattning om den.

Februari, den korta rackaren, inleds med slickande av sår och några gig från december dyker upp och avverkas. Det försvunna lärargigetinsparksittningen som inte anordnades av SJÖSJUK rivs av.

Annars råder stress. John arbetar helt klart för mycket för TRASAs bästa vilket upplyser gruppen om att det är bra tomt på avbytarbänken. Markus får en underlig, men bra, idé: eh, ta in en medlem till?

Sagt och gjort, handling och beslut, som är ett hos Markus ity han egentligen är Tarzan, leder till att han själv och Anders infinner sig på ett rep med skolans kör för att tillsammans med körens charmör Valross skilja nån från horden och slå ned på den som en hök. Den som has i åtankarna lyckas dock med att smita under tiden kören repar. Efter körrepet säger så Anders, vis som han är, att ingenting nånsin händer utan att han ålägger nån annan att ta besluten. Han säger till Valross: ”Valross, ta nån som borde passa. Jag orkar inte vänta längre.” Valross visar fingertoppskänsla och plockar genom mustaschen. Sen ropar han han in en kommande femte TRASA, en kvinna! Den ljuva göteborskan Sara ges nämligen ingen chans annat än att låta sig inlemmas i gruppen. För att få en bättre, och dessutom sanningsenlig, bild av hur det gick till kan ni lyssna på TRASAS acapellashow numr 22 (TAS22) där infångningen av Sara finns dokumenterad.

Hon repas in på följande söndag och begår scendebut efter på Magistermiddagen. Iförd Johns kavaj och Anders ursäkt till slips (vilken dock gjorde succé på hans studentexamen, då för många år sen) medverkar hon på bland annat Hound Dog. Sålunda leker livet och TRASA är så glada som bara okokta laxar kan vara. Vi har nu ett T, ett A och ett S. Saknas bara ett R och ett A till… Och det finns ett M och J för mycket. Kan vi skåda en framtida utrensning?

Handboll

Första halvan av 06

Saras plats i TRASA som försiktigt inslussad galjonsfigur går i putten. Johns liv visar sig vara lite för hårt för att plantera honom stadigt på repen. Saras första tid i TRASA blir sålunda en tid av panikrep för att få på fötter en repertoir utan John med en tjej. Det går ofantligt bra, även om Hound dog och Naken är de enda a capella låtarna på repertoiren. Jä jä.

Så har nån som sett oss på sportgalan tyckt att vi passar till att underhålla ett gäng handbollsmänniskor. Det tycker vi också. Valross bangar av mystiska skäl men tack vara Saras hunger på framgång repar hon, Andurs och Markus för en underhållningskväll på tre. Vi klär ut oss lite småkul (det vill säga, Markus ser omedvetet antistilig ut i fluga och vita byxor) och kliver in på Hotell Bilingen Plaza för att dominera. Och det kan man säga att vi gör, för det är svårt att definiera dominera. Andurs trackas konstant av en herre i publiken för hans idrottsresultat, Markus drar några ofantligt sunkiga skämt med snusk som poäng och Sara tappar texten. Helt okej insats, med andra ord. Och än bättre är betalningen, vilken är damernas SM-slutspel i handboll, först i Skövde och sen finalen i Göteborg på Scandinavium. Få taxichaufförer har vrålat så mycket för så lite. Sävehof vann. Vi väntar dock fortfarande på stålarna för giget. Vi börjar känna oss dragna vid nosen. Alltså, ärligen, betala nu, era snåljåpar. Föresten, skulle vi inte fått PENGAR FÖR DET FÖRBANNADE ARLAGIGET FÖR NÅT ÅR SEN? Mrgbmblr… Keso på er.

En romantisk affär blommar upp mellan två trasor. Sen blommar den ned igen. Dock är stämningen fortfarande god de tu emellan. Beroende på att hon är så himla go.

Valross, som hänvisat till sig själv som ”kötthögtalare”, överraskar samtliga under ett gig för kårstyrelsen. Han rör sig! Och mer än så, under Love Me hetsas han av Markus och den allt vildare publiken att slita av sig skjortan och blotta den håriga bringan. Oj oj! Trasa kan nu göra fog för namnet Skövdes sexigaste acapellagrupp, som tidigare endast motiverats av att de också varit den den enda.

Sommaren kommer och med den fotbolls-VM och Markus föräldraledighet. TRASA är av den åsikten att sommaren innebär övning utav helvitte. Nåja, men vi repar i alla fall. Och till VM skriver Andurs en hymn ämnad att sporra det svenska fotbollslaget: Linderoth 2006. Den var uppenbarligen tyvärr inte bra nog. Men den spelades in av några av de tappra trasorna och finns att laddas ned.

Låtar bestäms inför hösten: Pretty woman, Basket Case, Were not gonna take it och Studentliv. Det krävs förhandlingar för den sista men Anders ger med sig. Vid ett rep där John äntligen har tid att vara med händer det så: John kan inte vara med. Mer. Han lämnar in basen och beger sig till gammeltraseland. Så nu är TRASA officiellt fyra (istället för inofficiellt fyra). Men John är inte John om han inte klämmer ur oss allt vi har innan han drar. Han bokar studiotid och vi beger oss att dokumentera den repertoir vi haft ihop med Det Stora Vita Hoppet. Lagom till högskolors insparkar hoppas vi ha en rykande het skiva att ligga på hemsidan för nedladdning (eller för hemköpning, om ni vill ha våra autografer).

Vår podcast, TRASAs acapellashow, når den stolta åldern av 1 år. Vi firar bebisen med att återvända till den första platsen för podden, Billingen. Markus kissar och äter sen blåbär, som vi intensivt hoppas plockats på väl valt ställe och Valross leker med sin… webkamera! Precis, det finns nu ett stycke video på sajten. Dock inte av Markus kissande. Ej heller av blåbären.

Och nu väntar insparken där vi enligt uppgift ska sjunga in de stackars studenterna igen…

Och det gjorde vi. Det lät inte så himla illa som förra året.

Vår studiotids möda väntar vi fortfarande på. Allt ligger i händerna på studioteknikern. Som det alltid gör.

Historien om Pretty woman

Andra halvan av 06, å lite 07

Hösten kommer, och någon skiva syns icke till. Insparken kommer, och någon skiva syns fortfarande icke till. Trasa sjunger på intron, på sittningar, på allt som rör sig och är av lovlig ålder. Och detta trots att några skivor ännu inte syns till.

Spelningarna är inte fullt usla. Triumfer firar Markus förmåga att göra bort folk offentligt. Yr av publikens vrål förmår han Valross att strippa under Love Me. Dessutom tar han, i ett anfall av… tja, av tacksamhet?… upp allas vår Scarface på scenen för att till sin förvåning och enorma glädje få äran att sjunga lead på Gay Eskimo, något han gör med bravur och toner!

Just nu är den grundläggande repertoiren följande: Love Me, Build me up buttercup, Naken och Gay Eskimo. Det är inte så mycket att skryta med.

Knappt ens heller att den gamla fina Damer på begäran slits fram på BESTs kräftskiva. Fler låtar är av nöden! Sedan sommaren har det arbetats på Were not gonna take it, Studentliv, Basket Case och… Pretty Woman. Were Not Gonna Take It inleds med entusiasm men avyttras snart på grund av att ingen av oss ser tillräckligt mycket ut som Dee Snyder. Studentliv nöts in genom våld och fösning, även om den känns väl gammal och väl mycket som ett ”säkert kort”. Och TRASA avskyr säkra kort. Det är kuligare att misslyckas med nya låtar.

Och i det hela börjar det bli tydligt att det är dags att utöka. Saras framtid i Skövde är tidsbegränsad till nästa vår, och det låter gôtt med fem röster. Denna gång har gruppen inga problem att finna en kandidat. Redan under inlurandet av Sara under vintern hade Markus redan varit i kontakt med en man och sagt att ”Om vi skulle tagit en en ny medlem idag skulle vi frågat dig”. Markus var såklart berusad. Likväl är det dennes mans namn som kommer upp. Markus (nykter) frågar denna gång: ”Minns du att jag sa att om vi skulle tagit en en ny medlem idag skulle vi frågat dig? Tja, nu frågar vi dig.” Daniel, som mannen heter, vågar inte säga emot en nykter taxichaffis och så var de fem. Eller? För Daniel dras med en uschel körtelfeber under en god del av hösten och känner sig först under november kurant nog att dyka upp.

Det har nu gått sex månader sedan man inledde arbetet med de nya låtarna. Pretty Woman vill sig inte. Texten är för svår, tonarten hopplös och gruppen talanglös. Daniels uppdykande hoppas man ska skänka nytt liv, men inte ens han klarar av att få fräs skitlåten. Basket Case på bedöms ha största chansen att bli nåt som låter mänskligt. Om vi nån gång skulle sjunga för människor.

Så kommer julen, och med den diverse gig. En jullåt slits fram, Santa Claus Is Coming To Town. Den övas in och framförs med viss elegans och ukulelar. Men det är EN ny låt, vi borde verkligen ha en till. Pretty Woman borde väl ändå funka? I teorin låter den ju jättebra och Andurs har ju klarat den i en annan acapellagrupp förr om åren. I skarpt läge, med gig fem minuter om hörnet inser vi till slut att Pretty inte kommer bli vacker och vi lägger ned den. Andurs drar en rövare och hetsar fram ett sista test på Basket Case – och den låter inte röv! Knappt ens kalsonger. Så, in på scen med Basket Case och succén är given.

Vafan… kris nu igen? Tröttnar vi aldrig?

Andra halvan av 07

Valross avgående som andre vice kårordförande tros väl allmänt leda till ett större engagemang i TRASA men istället väljer han att hoppa av och skaffa sig ett liv. Morr. En fullt fungerande enhet börjar nu att krisa igen. Dock, det är så underhållningsvärlden fungerar och trasorna biter ihop, lyfter på nackarna och spanar efter framtid. Men hur många medlemmar är det i den? Fyra, fram till att Sara droppar av? Tre, efter att Sara droppat av? Fem, för nog borde väl nån ny trasa kunna skakas fram ur Skövdes sköte?

Ett gig åtas på arbetsmarknadsdagen på Högskolan i Skövde. Året innan lyckades vi under uppträdandet att få Föreningssparbanken att sponsra oss med 500 spänn för en låt. Som de hade bytt namn till Swedbank tyckte Markus att det var skojsigt att be om påfyllning. Själva tyckte de, efter att under året värderat hur mycket de fick ut för sina pengar, att vi iår var värda 22 spänn. Efteråt kom Nordea fram och bad om telefonnumret. Kantro de gillade det ekonomiska läget. Vi tappade dock bort numret. Så… ring oss?

Nå. Vi går på medlemsjakt. Vi sätter upp lappar, sexiga lappar på skolan. Och vi kommer till en bro…

Lappar!

Sensommar å höst 07

Dags för friskt blod i församlingen, dags att se vad lapparna ge! Skövdes sexigaste acapellagrupp söker för första gången folk på ett annat sätt än genom letargi och tur. Vi hör av några spekulanter som har frisk vilja och två ben, men inte så många med just den förmågan vi söker. Markus driver dock sig själv (och andra) till vansinne genom att uppfatta personer som bra, bättre bäst! ”Jomen, hon KAN verkligen, jag lovar!” My ass. När insiktens klubba till slut nått även honom faller han gråtande ned i självömkan om att han ju bara vill folk väl. Jo jo, men smäll upp öronen vännen. Medlemskap går i ett fall så långt som till ett gig. Hrrm. På Kopparbolet i Lugnås lär vi oss att om man inte hör nån när den sjunger upp eller när den repar så är det kanske inte bara blyghet utan även mindre versering i noter och blad. Markus överlåter hädanefter sågandet åt Anders och Sara, de två mer yxande personligheterna.

Dias traditionella avslutningssittning kommer och vi glider in i tajta kläder. (Markus byxor är två nummer för små, och NÅGON tar en bild på Anders pung). Vi grunnar på att tacka av Sara här, men avvaktar ett mer högtidligt tillfälle. Tacka av? Ja, Sara ska dra till yrke och framtid i Göteborg. Dock ska hon göra en punktinsats på Arenan och igångdragandet av högskolesäsongen som sker med trasornas sedvanliga välkomstylande för nyanlända studenter.

Innan skolsäsongen blåses av får vi ny påstötning genom våra sexiga lappar. Jaha, vad är det nu för id… Nå, den här gången ska folket minsann provsjunga för oss, dundra sång på rep och även på scen innan vi ens snackar medlemskap. Så vi sjunger upp med dem, repar med dem och studerar med lupp deras kunskaper i ton och blad! Eller, vi orkar hålla en kort uppsjungning vid Kampanilen på campus… och sommaren kommer och lägger blad på det hela.

Sommaren vandrar på. Anders och Markus skriver skövdespex. Saker är såsiga. Nån gång då och då slängs en tanke åt supergruppen. Plötsligt är det två veckor till arenagig. Markus kallar in det gamla gänget för en sista attack å ylarna blir: Markus, Anders, Danjel, Valross och Sara. Hur det går? Tja… en knackig inledning på andra låten, enligt SLA, men annars…jorå. Basket Case visar sig jävligt bra, Love Me bättre och omtaget Studentliv är artistiskt! Det vill säga, Anders frångår på eget bevåg ursprungstexten och de andra hänger på i förfallet. Giget avslutas med att Sara får sina efterlängtade disktrasor och sålunda är att betrakta som en före detta TRASA. Valross är redan avtackad så vad han är kan man fråga sig.

Till insparksgigen föser vi så fram en av de två intresserade från våren. Hon träder mjukt in på scenen vid Dhisks församlig och genomgår eldprovet. Tjohoo! Malin klarar av det med glans och är nu medlem! Allt känns hur bra som helst, förutom att Malin genast överger oss för ett tillfälligt tillbakahopp till Fjollträsk. Härmed panik. Samt inkallning från Tyskland där den andra hoppfulla sångfågeln, Pernilla, tillbringat delar av insparken. Hon är fortfarande på, ställer upp på sång och förnedring! (Förnedringen är att behöva sjunga med oss.) Inför IC och ett gäng skitstövlar till spanjorer gör Pernilla entré med sin soliga sopran. Och tro det, hon presenteras även som medlem. Whohoo!

Har ni räknat? Vi är fem nu. Aah… längesen. Aah… goda minnen. Aah… lysande framtid?

Vi tar oss an framtiden genom att sexa oss på Studentkårens Sponsorsmiddag. Intressant hur bra det kan bli när man knappt sjungit ihop. Damerna bidrar till att till TRASAs valspråk ”Charm är också toner” kan vi lägga ordet Kvalitet! Tre låtar anses så inrepade att de kan framföras för publik. De må vara nygamla till viss del, men icke desto mindre är det en bedrift. För en gång skull sjunger samtliga i TRASA lead på låt under ett gig. Pernilla visar var de höga tonerna ska ligga i The Lion Sleeps Tonight och Basket Case, Malin tar fram den dösexiga hesheten i Lilla hjärtat, Daniel visar publiken sina hundögon i Good Riddance (Time of your life), Anders visar sin råaste sida i Dolphin Boy och Markus är allmänt gay. Ja, han sjunger nåt också. På Pretty Woman delar damerna pikant nog på stämmorna.

Jo, just det, Anders har skaffat flickvän och Markus ett barn till.

Med en sättning på tre killar och två tjejer är vi nu lite rädda. Dels har vi aldrig varit så samkönade och dels har vi nu samma sättning som The Real Goup. Tänk om nån kräver att vi nu ska sänka oss till deras nivå?

Ytterligare några gig senare är TRASA tillräckligt varma i kläderna för att uppträda trots ett tillfälligt frånfälle av Malin. Hon spränger broar i Jordanien bara för skojs skull och kan inte medverka på varken Studentkårens Tacksittning eller Bonnaphesten. Pernilla vågar återigen stå ensam på scen med tre sexiga män. Och tänk. Det går rätt jävla bra.

Bonnaphesten blir succé med allsång på samtliga fyra nummer. Tydligen är Basket Case nåt som framkallar minnen från barndomen. Och får lagret av osålda TRASA-cds att minska med tre stycken. Resten av de furtio framordnade snos under sin tid i garderroben. Ett år senare ryktas de ska ha blivit hittade inne på militärområdet. Det hela reds aldrig ut. Så blir det inbördeskrig så är vi den ena parten. Det mumlas även om ett uppträdande i Trollhättan och ett i Karlstad. Men det mumlas ju så mycket. Tala ur skägget, kvinnor!

Ännu en vacker höst/vinter ligger för oss och TRASAs självförtroende växer. Det är då det brukar gå åt skogen… och det i en studio. Nån som har nån?

Skägg och flickbyte

2008 fram till hösten

Efter onda servrars annektering försvinner en viss del av storyn. Vi försöker nu komma ihåg året som snart är till ända. Första delen av år 2008… minns inte. Pinsamt men sant. Men när vi kommer ihåg det så fyller vi i, vi lovar. Trasagudarna@gmail.com om ni minns mer än oss. JA, vi vet att adressen är lite väl, men, vadå, det stämmer ju. Och den har bra späm-filter.

Sommaren. Det dyker upp ett skägg. Ett blont skägg från Varnhem som är intresserad av att sjunga med oss. Vi drar med skägget till den numer lagstadgade uppsjungningen vid Kampanilen på Campus. Han låter inte fullt skit så han får komma på några rep, och tro det, han är inte bara sånglig, han är trevlig också. Så vi övar med Jocke, som skägget heter, under sommaren och låter honom begå scendebut på välkomnandet av nollorna på Valhall i sena augusti. Run Around Sue blir hans första lead.

Introveckorna går i en blixtrande fart och… Men vänta, det stod nåt om studio i förra kapitlet? Har vi varit i en sån? Kan det vara så… Nä. Och mindre om det senare. Introveckorna sjungs varje sittning, dock utan Malin på de flesta då hon sjukar ned sig efter Valhall. Men Pernilla håller den kvinnliga stången högt! Repertoiren blir inte den vi repat på under sommaren. Låtarna vägrar sätta sig. Trots att det är Tom Jones och allt. Suck. Och blä. Men har man halvgamla låtar i nya tappningar och sexig sättning så gör man succé och är kungar och drottningar. Vid ett av gigen är Trasorna upptagna och Anders och Markus uppträder för första gången som Taxi och Son, en duo i snusk. Publiken sätter i halsen. Taxi och Son är nöjda.

Och vad tror ni trasorna sjunger i under dessa veckor? Trådlöst minsann, nyinköpta head-sets! En klok investering!. Att vi sen intecknat oss hos Armu för sång även på 2009 års armu-bankett, det är en smäll vi får ta. (Tack, för mickarna, Thord!)

Ett tag efter intron kommer vi på att vi glömt begära gage för Arena och gör det. Och efter en massa kringflyttande av fonder har Kåren råd att splajsa ut för Kår-hoodies för oss. Jocke blir extra glad, han har ingen annan långärmad tröja.

Vilar vi på våra lagrar efter introt? Klart vi gör. Men vi tar också tag i det där med Bonnafesten, Skövdes utlandphest. Vi gjorde succé 2007, så varför inte göra det 2008 också? Tja, för att vi inte är inbjudna. Men efter att ha fulat oss lite i gästböcker på nätet ser det ut som att folk trånar efter oss på festen och vi får en inbjudan. Gage får vi inte. Eller också får vi. Vi får lite i hatten i alla fall.

HATTEN! Dumma har vi varit på många sätt genom åren. Och Markus har belyser det mest korkade. På ren… tja, den kliade väl… slänger Markus av sig hatten under ett gig och säger åt publiken på skämt att fylla den med pengar så hans pung blir mer välfylld. Och de GÖR det. Folk kommer fram med slantar. Inte så många, men principen är satt. Vi testar därför nästa gig. Och nästa gig. Och nästa gig. Rekommenderas. Om vi nu bara kunde komma ihåg hattrackaren när vi giggar…

Vänta, har vi inte glömt nåt? Jupp. En rödblond sak med ljus röst tar och reser till Götet och Grin-ar på ett fett jobb. Farväl sköna Pernilla, vi kände dig knappt! Tårarna står som kaskader i kakelbadet.

Och vi har panik igen. Vi löser detta genom att nysta i de personer som tidigare visat intresse av att vara med i gruppen. Emelie kommer så långt som till att tid bokas för en uppsjungning, ja, till och med gerillasjungning, det vill säga, hon skulle fått sjunga upp live på ett gig, men då fås det jobb och han måste tacka nej. (Ja, Emelie var och är en kille.) Vi tar då tag i fröken Hellstrand, messar henne från ett rep och frågar om inte en sån där jobbig uppsjungning vore skoj? Och det vore det, minsann. Så, hemma hos Malin sjunger Lina Hellstrand upp framför juryn. Det bestäms att hon går vidare till andra omgången, vilken som ni alla vet är gig. Så, Bonnafesten avverkas med Lina i gruppen. Och eftersom hon inte dör av nervositet utan överlevde är hon nu en ny Trasa! Grattis!

Kläderna av!

Hösten 2008

En lång hård tid i Trasas historia inträffar efter Julen. Den som inträffar varje år. Det vill säga Anders och Markus försvinner in i spexets värld, Markus som köransvarig och skådis och Anders som ond, sexig regissör. Men vi gjorde lite grejs innan, minsann. Vi sjöng ute i Lugnås på Kopparbolet för tredje gången, och gjorde stor succé. Att fyra i publiken var släkt med Anders kan ha inbringat vissa av de artiga applåderna, men resten var minsann också nöjda. Vi pratade om återträff. Igen. Vi gör ju alltid det. Men det ska bli av, det ska bli av! Och vi repar. Men sätter inget. Vi gnider vidare på Come On, Eileen, som vi gnidit på ett och ett halvt år nu. Vi är kass.

Lina hetsar oss med ett gig i Sala! Men, det skjuts på framtiden. Och vi är inbjudna till Washington! Men, det kostar ju lite att ta sig dit. Vi sjunger på en sittning med Histek, där Anders, Jocke och Markus blir kända som männen som TALAR MED LITE VÄL HÖG RÖST. Pf, det är manligt, ju, det är ju sittning. Sången går åt helvete.

Under hösten 2008 gör vi det så. Äntligen. En introduktion till den alternativa lärosätesvärlden – vi åker till Trollhätttan! För första gången är vi inbjudna (första gången inbjudna och orkar med att ta oss iväg) till en annan högskola än Skövdes. Och det ska ni veta, att lockar ni med damsittning, då kommer den manliga delen av Trasa som ett skott. Daniel kunde dock inte. Så, vad göra? Köra en klassisk MOA (Markus Origami Anders)? Eller lura med Valross eftersom han ändå var en inhyrd toastmaster… Så blir det.

Men sen är det ju fest dagen innan. Och vem dyker upp på den med sitt soliga leende å käcka hållning? Den Store Vite Mannen själv – John! Så vi bestämmer att köra på oss fyra med Valross som pynt då han inte åker samtidigt med oss dit, och det enda repande vi tänkt oss är i bilen. Och dagen kommer och vi bilar Och sjunger. Och låter hyfsade. Väl på plats hittar vi usla mickar som vi får sjunga i från en rak vinkel om vi vill höras. Så när giget väl kommer ser vi inte vad som händer runt om oss – vilket har viss betydelse. Men vi kommer till det. Klara med soundchecken tar vi våra finklädda kroppar ut genom den anstormande horden tjutande kvinnor ut till bilen och iväg till ett trevligt snabbmatsställe med sloppiga köttbitar mellan äckliga bröd. Där kommer Anders på att vi ska byta låt till en ny vi heller aldrig gjort ihop, och aldrig nån av oss utan gitarr: Ungmövisan. Så, vi lallar den ett par-tre gånger, ser på varann och tänker att, shit, en hit!

Så, tillbaka till högskoleområdet, in i lokalerna, stretching, videokamera i händerna på en serveringsslav och upprusning på scen. Inspelningen är censurerad, men släpps om nån övertalar Valross att den ska släppas. På honom bara! För att göra saken kort, vi kan bara titta rakt fram över mickarna när vi sjunger, och vi undrar smått oroligt om det är män eller kvinnor som sliter av oss kläderna redan under första låten… På videon finns svaret. Kort sagt, succé! En av höjdpunkterna i Trasas historia. T-hättan, vi älskar er!

Och det vankas jul. Och Markus har sen insparken avslutats tjatat om att julen kommer fortare än vad vi anar och att vi måste börja med jullåtar. Ja, han har varit en vårta i arschlet. Och nu är det då jul. Och vi har inga låtar. Hörru, Markus, du kunde väl sagt nåt? Suck. Likadant, varje år. Efter intensivt repande i stukad formation (folk faller av i sjukdom och jobb), så står det till sist till jocke och Anders i duoformation. Och då… Äh, vi orkar inte.

Aktiviteter!

Våren 2009

Vi bestämmer slutligen att nu smäller det. Nu ska vi bara ha återträffen. Den 9e maj bestämt och gamlingarna bjuds in. Responsen är enorm och planeringen likaså. Vi ser fram emot det så det smäller om det. Likaså bestämmer vi studio, bestämmer det såpass att vi BOKAR STUDIO och, håll i er nu, BETALAR för det. Fame Factorys gamla lokaler på Köpstaden i Skara, här kommer vi!

Om vi repar nåt inför det? Nu ska ni inte vara såna. Man ska inte göra våld på naturen. Men skivan lär vara världen till förfogande den 9e maj. Då ska vi släppa den. Vi letar efter lämpligt ställe att släppa den ifrån bara.

Tjoff in i studion bara! Den nionde maj knallar vi glatt in genom skjutdörrarna till den livs… fattiga Köpstaden mellan Skara och Axvall. Jocke kallar den för Spökstaden, och just så är det. Det mesta är nedlagt, till och med Sibylla. Doktor Muggs Dassland finns knappt lukten kvar av. Vi rycker på axlarna och orkar inte fixa till Köpstaden just denna dag. Istället går vi in på Boekrecordings och sätter oss bland den röda plyschen i ett gäng skinnfåtöljer.

Från dem ser vi en småskäggig man – som kan han varit alkoholiserad – speeda runt mellan de halvöppna affärerna. Men det är oss han glor på medan han rör sig. Till slut kommer han fram till vår käcka Studio, tar fram sitt kort, slår in sin kod och äntrar det feta rummet. Han undrar hur vi kom in. Vi svarar som det var, att det var öppet. Vilket han rakt inte kan förstå. Han försöker se hotande ut, men vi är artister och skiter väl i honom. Det lilla problemet, som han ser det, är att vi inte sitter på Boekrecordings, utan i en nedlagd skivaffär som agerar som förrum till Bosses studios. Man ska gå in bakvägen. Åh, fint fint, säger vi. Och sitter kvar.

Sen blir det för tråkigt att vänta, så efter en stund tar vi en promenad igen. Sen kommer vår käre Bosse och vi äntrar studion och historien. Men vad ska vi då sjunga? Bosse ser förväntansfull ut. Okej, mer luttrad och nyvaken, men han undrar om det är Talang på gång, eller om det verkligen är vi.

Vi ger honom låtlistan och han skiner upp – de här kan han lura hur lätt som helst att det kommer att låta bra i mixen! Inspelade är: Build Me Up, Buttercup, Ungmövisan (i fräckt eget arr, eller, ja, standardkomp), Basket Case, The Lion Sleeps Tonight (kan aldrig sjungas in för många gånger), Medley 2009 (en skrämmande fempersoners kanon med fem låtar) och Run Around Sue. De lät!

Jo… och vi försökte med Pretty Woman, vilket lät som skållade pungkulor. Fast på ett dåligt sätt. Men vad gör det när man har en ukulele, dålig karaktär och texten till Man ska ha husvagn!

I övrigt har vi nu t-shirts, en variant för oss Trasor och en för våra fans. Fans t-shirten är fräckast. Slanta upp och köp en till mor. Och från och med nionde maj har vi vår nya platta som har arbetstiteln KÄRLEK. Varför? För att det är för lite kärlek här i världen.

Dagen innan återträffen handlar era hjältar för fullt. Så mycket strössel har världen aldrig förr skådat! Att vi sen knappt har råd med mänskotjänlig glass, det är sånt som händer. Vi har problem med omslaget till CD’n och andra kuliga saker, som CD’n själv. Nä, just det, Markus offrade sig och hämtade den hos Bosse i Igelstorp. Efter shoppingen så var det ivägpilande till kåren för en insats på en kinkysittning. Men det visade sig att vi skulle sjunga.

Så vi gör detta, drar fram Naken, som låter helt okej, Håll mig när snuten går förbi, vilken låter som den nog borde göra eftersom vi inte kan text, knappt kan ackord och Daniel hela tiden frågar: Vad är det för låt? Det gjorde han även på låten efter Helkåt Melodi. Vi kan väl sammanfatta kvällen med att om vi hade haft nån heder så hade vi skämts lite. Fast… när vi bjuder upp en kille i läder att sjunga Gay Eskimo – i Markus rosa dildo, då är det ändå liksom godkänt mellan oss och världen. Till Mattias glädje satt två äldre dameri publiken och ropade: Men den låten är Mattias, den låten är Mattias! Jo jo, är man en tantmagnet så är man.

Vad väntar då härnäst för era hjältar? Ja, vi lovar att få fjong på hemsidan igen, finns inga ursäkter mer. Vi ska sjunga lite, i Lugnås vad det verkar och i Helenakyrkan. Vi ska även dominera så där lite till mans. Ni, som vi alltid gör.

Och, ja, just det. Tydligen skulle en ny Trasa utses på den däringa återträffen. Spänning!

Och resten skriver ni och vi tillsammans, kära fans!
/ Nuvarande Trasor